tiden räcker inte till

Saker kan gå så otroligt fort. ibland även på jobbet. dock alldeles för sällan för min smak. det kommer stunder, kanske någongång per år, då jag får en sjukt underlig känsla i kroppen. jag antar att det är en stresskänsla men det är inget som är bekräftat så ta det uttalandet med en nypa salt. men det som händer är i alla fall, vad jag än gör så går allt så fruktansvärt fort. i mitt huvud alltså. när det händer så försöker jag utmana hjärnan och göra tvärtom. jag gör allt otroligtjävlamegasegt bara för att lugna ner mig. jag gör det varje gång, även fast jag vet av erfarenhet att det inte fungerar. grymt konstigt. ibland går det så fort att jag kan börja må illa. därav ogillar jag karuseller. fart har aldrig varit min grej liksom, inte höjd heller för den delen. konstigt nog klarar jag av kaffekopparna ändå. kanske har jag inte åkt en riktig dunderkopp. än.

nämen seriöst så går saker för fort för att man ska hinna med att njuta, eller bara att förstå vad som egentligen händer ibland. hur många önskar inte att de kunde spola tillbaka tiden för att uppleva något igen eller ta andra beslut? tiden är jobbig på ett sätt. men tid är det enda som vi alla har lika mycket av så det är ju rättvist och det är ju bra. jag gillar ju rättvisa. nu känns det bara som om jag skriver för att fingrarna vill och det blir inge bra. men jag har aldrig sagt att jag har varit bra på att skriva heller, snarare tvärtom. jag skulle vilja säga att jag är bra på att prata, i alla fall om saker som jag tycker är intressanta. men jag ligger nog rätt still i utvecklingen och har kanske tom blivit sämre på den fronten också. jag hittar ingen rolig att disskutera med längre. jag kan nästan se mammas trötthet spruta ut genom öronen när jag kommer hem och berättar dendär lilla detaljen om varför andra världskriget egentligen startade.

jag borde skriva en bok. en ljudbok.

m.