bjork: Jag bär dig om du vill

Också blev det måndag och jag for ner till stockholm och milla som väntade på mig. vi kramades hej, gick en sväng på stan och vidare till systemet och sen for vi hem och gjorde oss iordning för vad som skulle bli en sjukt jävla underbar kväll. ovetandes om detta var vi ändå bra taggade. vi var lite veliga om hur vi skulle ta oss dit men fick förklarats för oss att det bara var att följa strömmen när vi klev av bussen sen. så långt var vi med. olyckligt nog följde strömmen oss och vi med våra småstadsben knallade in i första bästa port. bra gjort. där stod både Anton Hysén och Kajsa Bergqvist aka Bajsa Kergqvist. vi trodde såklart att vi hade hamnat helt åt helvete. det hade vi inte. älskar livet.

efter lite mingel och dyra drinkar satte galan igång och var bättre än bäst. underhållande och sjukt pengarvärd. vid 12 drog efterfesten och dansen igång. vi dansade, tro mig. och drack. och minglade, iaf jag. försökte få kontakt med millkill flera gånger med hon hittade ju troligen någon som var mycket mer intressant än mig så jag tog mig friheten att mingla runt lite själv och det hade både sina fördelar och nackdelar. fördelen är ju att jag gick omkring själv så jag behövde ju inte ha koll på milla. nackdelen var att milla inte fanns där när jag väl behövde henne. men klock och på dansande ben tog jag mig ur de värsta situationerna själv.

klockan blev närmare 3 och jag kände att vi måste börja tänka på hemfärd såväl som välfärd. sahlin salle var stolt över mig. milla tänkte inte riktigt lika. millas lilla missöde ledde nästan till att vi nästan blev meddragen på efterfest, hos någon helt okänd galavinnare. kanske inte riktigt sant, men för mig är hon helt jävla ointressant, och otrevlig. efter åtaliga försök av fröknarna "vi tror vi är bäst" så passade jag på att vara lite otrevlig tillbaka som tack för inbjudan och vipps så blev vi av med dom. sorry milla! mohahah.

också blev det en tidig tisdagsmorgon. halv 4, vi står vid bussen. den går kl halv 6. alla har gått hem och cirkus skriker tomt. underbart kände vi och började knalla in mot stan i 20 minusgrader. knackade på vartenda mcdonalds fönster. inget var öppet. vilken skräckis. halv sju ranglade vi oss in på ett donken. jag var glad att äntligen få mat och värme i kroppen. milla frågade personalen och hur länge hamburgaren hade legat och om någon tidsklocka ? arbetsskadan nummer 1.

bussen hem mot gävle och sandviken igen kändes lång. i alla fall tills vi kom på att vi båda hade träning och då kändes tiden alldeles för knapp för att hinna bli bakisfri. jag dog en gång på träningen. hörde att milla lever så det är ju bra